Är det inte hästen så är det jag...

Hej kamrater inom ridsporten (och er andra såklart).

Nu har jag inte skrivit på otroligt länge och det ber jag om ursäkt för. Sokki går för övrigt som smort. Han går faktiskt bättre än någonsin i nuläget.
Det som är jobbigt är att vi har i princip fått börja om på nytt, med tanke på att han var långt ifrån färdigutbildat då alla problemen uppstod.

Just nu lägger jag mest fokus på skänklarna då han verkar glömt bort vad en häl i magen betyder. Prövade att använda spö förra veckan men det gick han absolut inte med på eftersom jag aldrig behövt använda det på honom. Det slutade i kaos och att vi var sur på varandra resten av turen.
Jag saknar att ha en paddock att rida på. Trava över bommar, ha en linje att följa, något som stoppar oss om vi går för mycket åt sidan. Det är något som är lite svårt, att gå på ett rakt spår.

Traven kämpar vi också på med, i början travade han på som aldrig förr men tappade det rätt snabbt. Jag blev rädd att smärtan kom tillbaka (glidlederna) eftersom han hade så svårt att trava när jag satt på honom. Däremot när jag longerar honom travar han superbra! Där återkommer saknaden av en riktig paddock med bommar. Otroligt hjälpsamt, både för att få hästen att lyfta och för att han ska ta riktiga travsteg.

Nu har jag gjort illa min högerhand så jag kan inte rida, vi har fått nöja oss med långpromenader sen i onsdags. Det funkar väl, varken han eller jag stelnar till men han tycker det är jätte tråkigt. Sokkan rent ut släpar fötterna efter sig och jag får gå och dra i grimskaftet. Mer träning för mig ja men jag tycker så synd om honom. Han vill inte skritta runt på plogade vägar, han vill gallopera i pudersnön i skogen.
Så jag tänkte bita ihop på torsdag och göra ett försök åt stackarn.

Hade
Emma